ScreamForMeSarajevo_web

SCREAM FOR ME SARAJEVO – BRUCE DICKINSON, IRON MAIDEN

Onsdag 30 maj kl 19.30

Den otroliga historien om en av världens mest osannolika rockkonserter.

Iron Maidens Bruce Dickinson genomförde med fara för eget liv en konsert i den belägrade staden Sarajevo 1994, under brinnande inbördeskrig. Mot bakgrund av krigets fasor är detta en film om de människor som riskerade sina liv för att ge lite glädje och hopp till befolkningen i Bosniens huvudstad.

photo from concert 02

Filmen innehåller dokumentära sekvenser från själva konserten, liksom från kriget. Befolkningen i Sarajevo kämpade för att leva värdiga liv trots de grymheter som begicks runt omkring dem. Vi möter i intervjuer fansen som tog sig till konserten – och de som aldrig kom fram. Vi träffar de som såg till att konserten kunde genomföras – från bandet självt till FN-trupperna.

Denna berättelse har sin relevans även i dagens värld, och visar vad lite vi lärt av det förflutna. Men också att människor som lider nöd i dessa situationer vägrar låta sig nedslås, oavsett vilka svårigheter de utsätts för.

Regi: Tarik Hodzic
Medverkande: Bruce Dickinson, Alen Ajanovic, Esad Bratovic
Språk: Engelska, textad på engelska när andra språk talas
Produktionsår: 2017
Genre: Dokumentär
Åldersgräns: 15 år
Längd: 95 minuter

Biljett: 110 kr, ungdom under 26 år: 80 kr
Boka när biljettkassan är öppen – ring 063-13 00 05
Alla kvällar kl 18.30-19.00
Måndagar även kl 13.30-14.00

bruce making off 01

ur FLM: ”Göteborgs filmfestival: Scream for me Sarajevo visar på populärkulturens kraft i krigstider

Dokumentären skildrar Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinsons besök i Sarajevo mitt under det bosniska kriget.

Scream for me Sarajevo skildrar Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson med flera hårdrockares besök i Sarajevo mitt under det bosniska kriget. Utan att gå in mer specifikt eller detaljerat kring arrangemangets omständigheter, kastas vi in i de snåriga förberedelserna kring konserten. Filmens styrka ligger i det personliga tilltalet. Alla som är med – forna FN-soldater, Bruce Dickinson, musikerna, publiken – skildras som individer, som personer med känslor och nyanserade funderingar kring vad spelningen kan ha betytt för deras liv och ändrat syn på saker och ting de aldrig tidigare mer seriöst reflekterat kring.

Sarajevo och Bosnien lockade till sig alla möjliga slags konst-, teater-, musik- och filmprojekt under de tre krigsåren. Dickinsons besök hade kunnat vara ett i mängden om det inte hade varit för det faktum att hårdrockspublik kanske är den mest lojala musikpubliken i hela världen. Dickinsons besök blir alltså till en mytisk händelse som lockade fram det bästa hos alla som råkade vara inblandade. Flyget från Split är inställt vilket gör att Bruce och bandet åker på en hjälporganisations jättegula lastbilsflak genom krigsområden; en bosnisk soldat berättar för sin överordnade att han kommer att lämna sin position vid krigsfronten för att se spelningen och sen komma tillbaka, oavsett konsekvenserna, och så vidare.

Dessa historier cementerar det mytiska i besöket samtidigt som skrattet ofta fastnar i halsen. Vi får höra vittneshistorier om dödade eller föräldralösa och traumatiserade barn och det framstår väldigt tydligt att spelningen i Sarajevo lämnade enorma känslomässiga avtryck på alla inblandade.

Tempot är rappt, klippningen rytmisk och olika röster används för att understryka samma saker. Det är grovhugget ibland, vissa saker förklaras inte speciellt noga, de skissas snarare fram. Men det är också en högst personlig film som respektfullt skildrar musikens och publikens kraft som inte bör underskattas.

Två saker växer fram som särskilt betydelsefulla beträffande populärkultur och krig. Populärkultur används som ett slags normaliseringsredskap. Även i de mest extrema och traumatiska situationer behöver människor populärkultur, som kan ge dem sken av normalt liv. De följer MTV, spelar in Headbanger’s Ball, försöker lyssna på det senaste av det senaste. Den andra sidan av myntet är att musikutövandet får en extra betydelse när alla vet att de kan dö när som helst. Kreativiteten blir som starkast när det inte finns några hämningar, när döden alltid finns närvarande.”

Sanjin Pejković
Doktorand i filmvetenskap.

Berätta om detta för andra!
Tweet about this on Twitter0Share on Facebook0Share on Google+0Share on LinkedIn0Pin on Pinterest0Email this to someoneShare on TumblrShare on Reddit0