PÅ CHESIL BEACH

Sverigepremiär!
Fredag 15 juni – torsdag 21 juni kl 19.00
Måndag 18 juni även kl 14.00  DAGBIO

Från första ögonkastet vet de att de älskar varandra. Men Florence och Edwards olika bakgrunder blir aldrig så tydlig som på bröllopsnatten, på ett ödsligt badhotell vid den engelska sydkusten. Det är en natt som ska definiera deras liv, och som utgör ramen för en berättelse om ungdom och kärlek i det tidiga 60-talet.

onchesilbeach_A4 (1)

Det är med stor ömhet och fingertoppskänsla som regissören Dominic Cooke tar Ian McEwans älskade roman På Chesil Beach till bioduken, med två gnistrande huvudrollsprestationer av Saoirse Ronan (Brooklyn, Lady Bird) och Billy Howle (Dunkirk).

Regi: Dominic Cooke
Med: Saoirse Ronan, Emily Watson, Anne-Marie Duff
Land: Storbritannien
Originaltitel: On Chesil Beach
Språk: Engelska, textad på svenska
Produktionsår: 2017
Genre: Drama
Åldersgräns: 7 år
Längd: 105 minuter

Recension av Kerstin Gezelius, DN:

Det finns förälskelse, ett oändligt kosmos av lycka och fågelsång, blommor och snöfall, solnedgångar. Sedan finns sexuell passion, ett annat härligt kosmos av vulkanutbrott, fyrverkerier, floder med mera (för fler metaforer, se vinjetten till HBO-serien “Masters of sex”).

Däremellan finns en trång liten farstu med träpanel, stickiga draperier och en lågt hängande lampa med glappkontakt som bara tänds ibland, och då med alldeles för starkt ljus.

Den farstun kallas “första gången”. Det är den lilla passage det förälskade paret måste igenom för att komma från det ena paradiset till det andra.

Där finns prestationsångest, blixtlås som fastnar, kondomer som går sönder, komplex över intima kroppsdelar och dåliga råd från andra. I vissa mardrömslika fall fastnar kärleken där för all framtid och självdör på det spruckna linoleumgolvet.

Ian McEwans berömda roman om en olycksalig bröllopsnatt i början av 60-talet har blivit film och regissören Dominic Cooke fångar tidsandan på ett unikt sätt redan under förtexterna när gammal renskrapad rockn’roll ackompagnerar stilla frasande dyningar vid Dorsets glimrande rullstensstränder.

Luften känns ren. Vattnet, som omger strandremsan på båda sidor, är klart. Det finns inga människor eller skyltar eller papperskorgar eller bilar. Det är ett avlägset paradis strax före vårt nu.

Chuck Berry har visserligen landat, som ett varsel om en ny era, och det är hans musik det unga paret som går på stranden talar om. Hon är en klassiskt skolad violinist från en fin familj. Han är en musikälskande historiestudent och son till en skolrektor från landet. De är alldeles nygifta, mycket förälskade och promenerar nu, långsamt men allt mindre ledigt, mot hotellet där de ska tillbringa sin bröllopsnatt.

I några hundra meter till är de två fria människor. I några hundra meter till är allt möjligt.

Den där strandremsan, som en smal landningsbana mellan två vatten, är så väl vald för situationen att man nästan misstänker att den kom före berättelsen i McEwans huvud.

Saoirse Ronan och Billy Howle är också synnerligen väl valda till huvudrollerna. Hennes stränga skönhet och precision; hans varma men taffliga pojkaktighet. I förälskelsen, som vi får se växa fram i långa tillbakablickar, kompletterar de varandra.

Men ju närmare de kommer hotellet och bröllopsnatten desto mindre väl verkar de känna varandra och desto mindre har de att säga. Scenerna när två klumpiga servitörer dukar fram stek och sås åt dem på deras hotellrum framför sängen är plågsamma och faller aldrig för sin latenta komik.

Hon längtar ut på stranden och han längtar in i henne (“kvinnan är en dörr som mannen kan komma in igenom” har hon läst i någon sexualrådsbok och mått illa vid tanken). Hans nervositet och fumlighet med kläder gör ingenting för att lindra hennes skräck. Till slut tar paniken över och katastrofen är ett faktum.

Men hade det behövt vara så?  “På Chesil beach” är en lågmäld tragedi där mänsklig otillräcklighet och dumma missförstånd förvandlas till absoluta hinder i onödan, för att man inte visste.

Florence gripande tal till Edward ute på stranden är som en utsträckt hand från en ny tid in i den gamla. Men han, som trott sig vara den moderna av dem, kan inte ta den.

När filmen är som bäst är den så ren, rak och vacker att man nästan tappar andan. Men ibland lyckas både regissör och författare snubbla i farstun och fumla med blixtlås så att man tappar spänningen. Dels blir växlingarna mellan förälskelsetiden och den utdragna hotellrumsscenen till slut monotona och tidsplanen tappar ibland helt kontakten med varandra. Dels, och det är den stora klantigheten, så har man lagt till inte en, utan två epiloger – den sista med dåliga åldringsmasker och helt onödig sentimentalitet.

Det blir med filmen som med äktenskapet, inte helt fullbordat. Men den är full av oinfriade löften som är svåra att glömma.

Se mer. Tre andra Ian McEwan-filmatiseringar: Venedig-thrillern ”The comfort of strangers” (1990), ”Kärlekens raseri” (”Enduring love”, 2004) med Daniel Craig i huvudrollern och det kritikerrosade kostymdramat ”Försoning” (”Atonement”, 2007).”