SORRY TO BOTHER YOU

Premiär!
Fredag 2 november – torsdag 8 november kl 19.00
Måndag 5 november kl 14.00  DAGBIO
KÖP BILJETT

Telefonförsäljaren Cassius Green lär sig ett magiskt knep för att nå framgång på jobbet. Han blir snabbt befordrad och dras med i en girighetsspiral utan slut. Boots Riley har hyllats för sin bestialiska regidebut som bjuder på skarp satir, vanvettig humor och helt obeskrivliga vändningar. I huvurollerna syns Tessa Thompson (Dear White People, Westworld, Thor: Ragnarök), Lakeith Stanfield (Get Out, Atlanta) och Armie Hammer (Call Me by Your Name).

Regi: Boots Riley
Med: Lakeith Stanfield, Tessa Thompson, Jermaine Fowler, Armie Hammer, Danny Glover
Land: USA
Språk: Engelska, textad på svenska
Produktionsår: 2018
Genre: Komedi
Åldersgräns: 11 år
Längd: 111 minuter

Recensioner

Anna Hellsten, SvD, betyg 5/6
Hajpad debut oförglömlig: ”Vill se den igen – genast”

Regissören Boots Rileys långfilmsdebut är såväl kärlekshistoria som slug situationskomedi och hård satir, skriver SvD:s Anna Hellsten om en av årets mest hajpade filmer.

Startscenen sätter tonen: en arbetssökare som får jobbet han sökt, inte trots att han ljugit och förfalskat sina meriter, utan tvärtom just för att han har gjort det. “Det bevisar att du är initiativrik och att du kan läsa. Välkommen ombord!” tjoar rekryteraren och bjuder in Cash (Lakeith Stanfield), som den nyanställde heter heter, i arbetsplatsens gemenskap.

Arbetsplatsen i fråga är ett sunkigt telemarketingföretag i Oakland där Cash och hans kollegor jobbar på kommission och har i uppdrag att kränga lexikon enligt ett hårt fastlagt samtalsmanus. “Gör alla eventuella problem till ett säljargument”, står det i manuset, så när en uppringd kvinna gråtande berättar att hennes man är döende i cancer föreslår Cash att hon ska använda lexikonet till att förkovra sig i just cancer.

Det, och alla andra samtal, slutar med att han får luren i örat ända tills kollegan intill uppmanar Cash att använda sin “vita” röst. “Inte Will Smith-vit utan vit på riktigt, som om du inte har ett enda bekymmer i hela världen.” Cash öppnar munnen och ut strömmar nu en helt annan röst – tillhörande den vite komikern David Cross, närmare bestämt – och plötsligt lossnar allt. Cash säljer så mycket att han blir befordrad till en såkallad power caller, en utvald skara anställda som badar i förmåner: lyxkontor, feta lönecheckar, en guldpläterad hiss.

Han och flickvännen Detroit (Tessa Thomson) kan lämna garaget de sovit i och flytta in i en spatiös våning. Haken? Som power caller säljer han inte lexikon utan slavar, vanliga utfattiga amerikaner som överlämnat sig till en organisation som förser dem med mat och en våningssäng i utbyte mot att de arbetar dygnet runt. Chefen för det hela är den kokainstinne Steve, spelad av en lismande och sarongklädd Armie Hammer som förutom slavbusinessen sysslar med tveksamma genetiska experiment i sitt badrum.

Jepp, debuterande regissören Boots Rileys “Sorry to bother you” (manuset publicerades första gången i litteraturtidskriften McSweeney’s) är väldigt mycket på en gång: dyster betraktelse över arbetslinjen och hård satir över det etniskt och politiskt delade USA, men också en kärlekshistoria och, inte minst, en slug situationskomedi, filmad med bjärta kulörer och rytmisk, slagkraftig klippning.

Filmens kraftfält är det status- och pengabesatta USA, och i synnerhet då det vita och privilegierade USA. Cash blir som en av blott två svarta personer i power caller-gänget genast en ofrivillig Onkel Tom-figur, som i en både rolig och plågsam scen där hans vita kollegor avkräver honom ett rapframträdande – något som en svart man självklart ska kunna leverera, antyds det – och han i ren desperation börjar skanderar “nigga shit, nigga shit, nigga nigga nigga shit” till jubel och applåder.

Scener av den typen har förstås en rejäl inbyggd undertext, men det fina är att det mesta i “Sorry to bother you” funkar även på egen hand – man kan förmodligen blunda för tematiken och “bara” se den som en spejsad komedi också. Här finns drag av såväl Mike Judges klassiska kontorssatir “Office space” (och faktiskt även lite “Idiotrepubliken” för den som eventuellt minns Judges betydligt konstigare uppföljare) som Michel Gondry och förstås också en smula av fjolårets sensationella “Get out”. Inte bara på grund av tematiken eller att huvudrollsinnehavaren Lakeith Stanfield hade en central roll även där, utan för att “Sorry” är en precis lika originell idémix: punkig och snygg och med massor av smartness gömt i grovkornigheterna.

Alla skämt landar inte riktigt där de ska och alla små sidospår leder inte hela vägen fram, men helheten är faktiskt oförglömlig. Så fort den är slut vill man genast se den en gång till.

Kerstin Gezelius, DN, betyg 4/5:
Boots Rileys debutfilm, en politisk satir om en telefonförsäljares resa till samhällstoppen och ner igen, är lika mycket happening som film, skriver Kerstin Gezelius.

Var är jag? Var har jag befunnit mig de senaste två timmarna? Kan någonting bli sig likt igen?

Rapparen, producenten och aktivisten Boots Rileys debutfilm, en politisk satir om en telefonförsäljares resa till samhällstoppen och ner igen, är lika mycket happening som film. Efter en ström av gryniga, färgstarka bilder, överraskande vinklar, labyrintiska klipp och ett massivt soundtrack av Rileys band The Coup känns det som om man har manglat sig igenom ett undergroundparty på Manhattan 1973. Men istället för ångest och baksmälla kommer man ut med energi och revolutionshunger.

Filmen utspelar sig i ett Kalifornien som både är och inte är samtida. En tolkning av nutiden där en livfull, svart hipsterkonstnärsvärld samexisterar med toppstyrning från allsmäktiga storbolag. Det enda som visas på tv är nyheter, våldsamma förnedringskomedishower i japansk stil och ständiga reklamavbrott för Carefree living; en fängelseliknande institution där man aldrig mer behöver oroa sig över räkningar, bostad eller ensamhet eftersom man slavarbetar, bär kläder som verkar tillverkade av kissöverdragen på sjukhus, sover i sovsalar och serveras matsörja på bricka.

Cassius är i desperat behov av pengar och tacksam över att få sitta i ett bås och praktisera världens mest föraktade arbete; här gestaltat som att han bokstavligen brakar in i människors privata rum med skrivbord, telefon och peppig svada.

Genombrottet kommer när den vise mannen i båset bredvid (Danny Glover) lär honom att använda sin “vita röst” och genomsyras av vithetens självklara tillhörighet. Mannen öppnar munnen, men istället för en imitation, kommer en voice over-röst och filmen lägger i en ny, surrealistisk turboväxel som plötsligt gör allt möjligt. Cassius gör succé och medan hans mindre framgångsrika kollegor – däribland vänner och flickvännen, en etno-punkprinsessa och konstnären spelad av Tessa Thompson – demonstrerar för bättre löner, kliver han in i en förgylld hiss och far upp till toppförsäljarnas takvåning där man kan ingå fantastiskt lönsamma avtal med djävulen.

Det här är medveten plakatkonst, men inga plakat man sett förut. Varken det dystopiska Carefree eller partyscenerna från miljardärpsykopaten Steve Lifts (en briljant Armie Hammer) salar är gjorda utan udda, komiska förskjutningar. Riley har ett ljuvligt sätt att blanda de estetiska korten. Pysselbordsteknik à la Michel Gondry varvas med snitsig elegans och psykedelisk suggestion. Blandningen av komik och skräck påminner om Jordan Peeles ‘Get out’ och verkar vara det mest adevkata uttrycket för svartas existentiella ångest i Trumperan. Luften dånar av filmhistoriska vingslag från Jean-Luc Goddards “Tokstollen”, Stanley Kubricks “A clockwork orange”, Jean-Jaques Beneix’ svulstiga nittiotalsfilmer och, framför allt Lindsey Andersons “Oh lucky man” som Riley har lånat stora portioner story från men förvandlat till något betydligt rivigare.

Minimalism är inte Rileys grej. More is more. Tanken att rensa lite bland alla kreativa idéer och infall verkar inte ha slagit honom. Ibland blir det segt just därför att det händer för mycket, som ett överlastat bredband. Men när det tar fart igen är det å andra sidan ett fullmatat flöde som får de stasade skådespelarna att dansa fram. Och om någon undrar hur USA mår, så kan doktor Riley ge besked: Landet har fått en akut psykos men kreativiteten lever, så det finns hopp.