PELLE SVANSLÖS

Söndag 3 och 10 februari kl 14.00 – BILJETTER

Nypremiär för svensk klassiker!

Pelle föds på en bondgård men hamnar hos en familj i Uppsala. Där möter han andra katter och blir retad för att han saknar svans. Värst är elake Måns, som dock alltid kommer till korta när det verkligen gäller.

Regi Stig Lasseby
Land Sverige
Språk svenskt tal
Produktionsår 1981
Genre Animerad familjefilm
Åldersgräns Barntillåten
Längd 81 minuter

 

Kommentar Svensk filmografi

Under åren 1939-72 skrev Gösta Knutsson (1908-73) totalt tolv böcker om Pelle Svanslös. Av stoff från dessa gjorde Leif Krantz (f 1932) en fri bearbetning. I en FLT-artikel av Hans Brattberg (Hudiksvalls-Tidningen 11.1.1982) kommenterar han sitt förfaringssätt: “- När jag (-) läste igenom böckerna för att hitta en sammanhängande story för en långfilm upptäckte jag att det var omöjligt. Den enda jag fann var “Pelle Svanslös i Amerika”, men den var olämplig av flera skäl. Man kan inte börja med att skildra Pelle i Amerika, för där är han ju normalt inte. Och boken var starkt präglad av fyrtiotalet och dess amerikabåtar, säger Leif Krantz.

– De andra (-) böckerna består av en massa korta – ur filmsynpunkt tunna – episoder med mycket prat. Filmens upptakt – hur Pelle kommer till stan, eldsvådan och idrottstävlingen stämmer delvis med böckerna. I övrigt har jag plockat ihop fragment ur olika episoder och skapat nya, som passar att gestalta på film.

– Man kan säga, att jag har översatt boken till filmspråk, men försökt behålla tonen, rollgestalterna och deras inbördes förhållande.”
I samband med bearbetningen tillkom också nya rollfigurer, som alltså saknas i böckerna, t ex bulldoggen Berntsson och Kalle Huggorm.

Beträffande utformningen av Pelle konstaterade regissören Stig Lasseby (1925-97) i samma FLT-artikel att totalt elva tecknare hade ritat honom tidigare, i bokillustrationer eller i serieform. Bäst tyckte han om Ejnar Norelius Pelle som var seriefigur i Folket i Bild i nitton år och fick dennes tillstånd att göra film-Pelle ganska lik serie-Pelle.
Pelle Svanslös tog tre år att färdigställa och krävde knappt 80.000 teckningar. Det var Stig Lassebys andra animerade långfilm efter Agaton Sax och Byköpings gästabud (1976/18). Även här medverkade Leif Krantz som manusförfattare.
Filmens sluttext lyder: “Alla filmer är målade med Bell-Interiör från Alcro.”

“Pelle Svanslös i Amerika” (1941) bildade underlag för den animerade långfilmen Pelle Svanslös i Amerikatt (1985/21) i regi av Jan Gissberg och Stig Lasseby.

 

Pressreaktion (1981) Svensk filmografi

Pelle Svanslös är en film att glädjas åt, det var de flesta kritiker överens om.

Göran Ribe, Chaplin: “Filmmakarna lyckas (-) frigöra sig från böckerna i själva troheten mot dem. De går in i böckerna och tar ut svängarna. Böckernas vaga Uppsala-miljö blir i filmen en starkt påtaglig Uppsala-miljö med gluntserenader och allt. Alla de kända figurerna finns med, men deras typiska drag har förstärkts på ett fyndigt sätt. Pelle själv tecknas med några kryddande droppar ironi i den lite självgoda präktigheten, och den ondskefulle Måns från böckerna har utan våld gjorts till en mer realistisk översittare. (-)
Gösta Knutsson har ju kritiserats för det eviga grundmotivet i Svanslös-historierna: elak figurs onda anslag mot snäll figur slår ideligen tillbaka på den elake själv (-). Det kan ibland göra Knutssons böcker en aning obehagliga i sin tveeggade pennalism.
Det finns ett avsnitt i filmen, en idrottstävling, där trakasserimotivet blir väl tydligt. Annars hålls ett stilläge som gör moralen stiliserad och därmed acceptabel. (-)

Däremot finns vissa svagheter i berättelsens inre logik, som kanske är särskilt viktig just i en barnfilm. Måns’ auktoritet bland de andra katterna framstår inte som särskilt begriplig. Han är så billigt stöddig, och hans argument är så klena, att man inte fattar varför han flera gånger får de övriga med sig mot Pelle.
Detta hänger samman med något annat som jag tycker är en brist. På ett ställe förs ett djupare tema in i handlingen – främlingshatet mot den nye och avvikande. Men det är en kort, lite klumpigt påklistrad och övertydlig scen. Intoleranstemat hade kunnat förankras bättre i filmen som helhet. Då hade man fått en större känslomässig spänning som ersättning för den Knutssonska moralen. Filmen hade vunnit dramatiskt på det. (-)

Annars är Jan Gissbergs formgivning av figurerna lika säker och frisk som i de tidigare filmer där han svarat för den uppgiften. Det är en talang som han inte delar med alltför många av dem som sysslar med animation. Den entandade kattungen Fridolf måste nämnas speciellt! (-)

Rent virtuos är animeringen av Måns, som blivit en oerhört plastisk och uttrycksfull varelse. Man kan jämföra det med vad Disney-studion, med sina resurser, åstadkommer i fråga om personlighetsanimation nu för tiden! Det är långt underlägset. (-)
Med Pelle Svanslös har Stig Lassebys studio nått ett bra stycke längre än i den förra långfilmen, Agaton Sax. Den var mycket välgjord den med, men hanteringen av materialet är mer personlig den här gången. Det är uppmuntrande att se att Sverige kan hålla sig med en produktion av animerade långfilmer på denna nivå.”

Elisabeth Sörenson, SvD: “Efter tre års möda är alltså filmen om Pelle Svanslös klar och resultatet är imponerande. Vilken fräschör i påhitten och vilken variationsrikedom! En tät animerad film i sansat tempo. Det är Stig Lassebys Team Film som producerat den (-). Det är Jan Gissberg som svarar för det konstnärliga utförandet. Han har skapat figurerna och gjort regiarbetet. Peter Gissberg, bror till Jan, har gjort alla bakgrunderna, så Uppsalaatmosfären är hans förtjänst.
På tal om förtjänster så har Leif Krantz lyckats åstadkomma ett manus som i sin grundton är troget förlagan, Gösta Knutssons böcker, men känns friskt ‘modernt’.

Vad Ernst-Hugo Järegård gör för den elaka katten Måns kan inte beskrivas, det måste höras – och ses. Hans tonfall kan nämligen avläsas i nosen på Måns, från glada grin till nästan omärkliga ryckningar i morrhåren. Det är det fina, att replikerna inte är inlästa till teckningarna utan motsatsen: Jan Gissberg har tecknat efter de inspelade rösterna.”

Camilla Lundberg, Expr: “Framför allt Pelle själv har fått en mycket lyckad gestaltning, en alldeles vanlig och bussig svensk bondkatt. En del av hans vänner och ovänner råkar ut för en schablonisering à la Disney, men miljön är omisskännligt svensk. (-)

Berättelsen om Pelle har en hel del att säga om mobbning, men har främst blivit både rolig och spännande. Det enda onödiga är den talanglösa musiken, som inte ens går att gnola.”

Calle Pauli, DN: “I Pelle Svanslösfilmen finns mycket att glädjas åt. Och ungefär lika mycket att gäspa åt. Paret i centrum, Pelle och Maja Gräddnos, är än mer präktiga och slätstruket hyggliga än vad jag minns dem från böckerna. Och den familj som tar hand om den svanslöse kattungen är så tärande schablonmässigt gjord att filmens första halvtimme bara blir en lång utslätad suck. (-) Men allt är lyckligtvis inte lika kvalmigt.

Här finns elake Måns, beledsagad av Ernst-Hugo Järegårds mest infama tonfall och väsanden. Ondskan är ju roligare att skildra än godheten. Och visst har Stig Lasseby och Jan Gissberg och deras team lagt ner betydligt mer glädje och skaparkraft på den elake Måns och hans enfaldiga vapendragare Bill och Bull än på det beskedliga paret Pelle och Maja.
Många figurer och situationer i filmens periferi är omsorgsfullt och färgstarkt tecknade. Det är i centrum det liksom inte vill sig.”