EMIL I LÖNNEBERGA

Söndag 17 och 24 februari kl 14.00 – BILJETTER

Soppskålen på huvudet, lillasyster i flaggstången och Kommandoran i varggropen – Emil driver sin far till vansinne i Olle Hellboms Astrid Lindgren-klassiker, fyra på svenska topplistan över filmer sedda på biograf. Nypremiär för svensk klassiker! Med underbara Astrid Lindgrens berättarröst.

Emil i Lönneberga bor på gården Katthult i Lönneberga socken i Småland tillsammans med pappa, mamma, syster Ida och tjänstefolk. Tiden är omkring sekelskiftet 1800-1900. Emil är en företagsam ung man. Han orsakar fler busstreck än det finns dagar på året. Han hissar upp Ida i flaggstången, sticker huvudet i soppskålen så att han fastnar, häller paltsmet över sin far, fångar samme fader med en råttfälla. Mellan hyssen får han sitta i snickarboden och begrunda sina hyss. Under tiden täljer han på en präktig samling trägubbar.

Ett gott hjärta har han dock, Emil. Hjonen i Lönneberga fattigstuga får sig ett julkalas de aldrig ska glömma.

Sin bäste supporter och trognaste vän har Emil i drängen Alfred.

Regi Olle Hellbom
Manus Astrid Lindgren
Land Sverige, Västtyskland
Språk svenskt tal
Produktionsår 1971
Genre Familjefilm
Åldersgräns Barntillåten
Längd 98 minuter

OM FILMEN
Soppskålen på huvudet, lillasyster i flaggstången och Kommandoran i varggropen – Emil driver sin far till vansinne i Olle Hellboms Astrid Lindgren-klassiker, fyra på svenska topplistan över filmer sedda på biograf
.

En mor rycker med sig sin pojke, får in honom i en bod och ser till att han haspar inifrån. Hans far rusar efter dem, så rasande att han kastar sina träskor på boddörren och sedan haspar den utifrån.

Men det är ingen fara, för fadern är Allan Edwall och har tårna i en råttfälla, och i boden täljer lintotten Jan Ohlsson en trägubbe. Emil i Lönneberga är en film om en välmenande olyckskorp och hans förlåtande familj i en småländsk idyll kring förra sekelskiftet. Det bryts sten och stoppas korvar, harvas åkrar och knådas deg. Barnen är söta, lammen är vita och förklädena strukna. Gärdesgårdar, hundlokor och musik av Georg Riedel – och så Astrid Lindgrens berättarröst.

Lyckligt befriad från impulskontroll kör Emil huvudet i soppskålen och hissar upp lillsyrran i flaggstången. Råttfällor ska helst stå vid någons stol, och vill man visa paltsmet för någon som sover ska man hålla bunken över dem.

– VAD ÄR DET HÄR FÖR STOLLEPROV? Ibland tror Emils far att sonen inte är riktigt klok.

Regissören Olle Hellbom och manusförfattaren Astrid Lindgren fick en stor vuxenpublik att vilja se raggmunksmet flyga genom luften. Barnfilm lockade plötsligt biobesökare som nådde upp till biljettluckan, och i “Filmen i Sverige” resonerar Leif Furhammar om varför. Sextiotalet var omtumlande, och “[att] regressioner uppträder i släptåg med frigörelseprocesser är inget sällsynt fenomen.” Radarparet Hellbom & Lindgren hade kunnat få ett dött ting att regrediera. De gjorde tjugo filmer, och satte svensk barnfilm på världskartan.

“Tänk att en enda liten upphittad pojk fullproppad med korv kunde göra så många människor så glada” läser Lindgren. När en manusförfattare lagt till ett kärlekspar i Pippi Långstrump (1949) hade hon tagit kommandot, och från och med Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt (1957) skrev hon alla manus själv. Hon och Hellbom var så samspelta att han kunde ringa henne från inspelningen och få en ny scen på en kvart. Ingmar Bergman ville göra film av Bröderna Lejonhjärta, men fick nej.

Barnskådespelarna har i vuxen ålder berättat att Hellboms regi huvudsakligen bestod av instruktioner om var de skulle stå när de sa sina repliker. Lindgren sa att hennes böcker var färdiga innan hon skrev ner dem, och regissörens medarbetare menar att det var likadant för honom, att han hade filmen helt klar för sig innan han började.

Originalmanuskripten till filmerna finns liksom Lindgrens böcker på Unescos världsarvslista, och Emil i Lönneberga ligger på fjärde plats på listan över de tio svenska filmer som fått flest besökare på svenska biografer sedan 1963, då mätningarna började. 

1971 kallade Arbetets Sven E. Olson Emil… “världens bästa svenska barnfilm”. Sydsvenskans Jan Aghed skrev om förljugen sörgårdsmentalitet och reaktionära värderingar, och Aftonbladets Jurgen Schildt invände mot att “[…] Olle Hellbom […] aldrig frestats att […] dikta i bild i stället för att bara översätta texten med kameran och använda författarinnan som speaker.”

Har man inte sett så många visthusbodar och varggropar än, är sakligheten poängen. Man hinner titta ordentligt på allt det okända i den mystiska värld där Emil verkar. När han dukat julbordet till fattighjonen – julbord? fattighjon? – visar Hellbom en maträtt i taget, och Lindgren berättar att det heter rullsylta och pressylta och isterband och spädgris. Vi får se hur Lina gör när hon lockar håret och att alla Emils trägubbar är olika. Ska familjen till staden ser vi dem ta vagnen dit och vagnen hem, så att ingen blir desorienterad. Vid en grop i en hage spettar några män loss en sten, och i nästa hage baxar några andra upp en lika stor sten på en släde. “Jag skildrade en miljö jag kände så väl och så satte jag in en barnberättelse i den.”

Emil, Pippi, Karlsson på taket… “Bara detta förhållande att vara barn i förhållande till de vuxna är nog tillräckligt för att skapa någon sorts rebell i de flesta barn. Den här suveräniteten och friheten och det, den fyller ett sug som finns i barnasjälen, det är nog så”, sa filmens manusförfattare.

Nina Widerberg (2018)