TILL DRÖMMARNAS LAND

Onsdag 17 april kl 15.00 & kl 19.00
REGISSÖREN MEDVERKAR.
Fri entré. Arr. Svenska kyrkan

Svenska kyrkans filmpris 2019, ur juryns motivering :
”Stad och landsbygd, vi och dom, utanförskap och längtan. Filmiskt hantverk smälter samman med oförglömliga porträtt av två unga kvinnor som möts bortom alla språkbarriärer. Allt i starka visuella bilder som skapar en angelägen spegling av Sverige i dag.

Sabina har rest från Rumänien till det lilla svenska samhället Holmsund med sina romska bröder. De arbetar i ett garage och Sabina ska söka jobb. Elin, som är uppvuxen i Holmsund, står i kyrkan och sjunger Den blomstertid nu kommer. Ett sommarlov ska just börja och Sabina ska lära känna Elin. Tillsammans ska de revoltera mot det gamla och hitta något nytt i varandra. Samtidigt som samhället runt dem rasar samman och Elins pappa blir vansinnig i sorg. För det finns ett vansinne i den svenska idyllen.

“Bakgrunden till filmen är att jag har varit väldigt frustrerad över hur Sverige ser ut. Det har blivit mer inhumant, vi har blivit rädda, förändringsfientliga. Vi har försökt hitta ett sätt att rädda oss själva genom att söka efter en gemensam fiende. En fiende som ganska ofta är invandrare.” Victor Lindgren

Regi: Victor Lindgren
Med: Andreea Petre, Elin Marklund
Produktionsland: Sverige
Språk: Svenska, textad på svenska
Produktionsår: 2019
Genre: Drama
Åldersgräns:
Längd: 90 minuter

Tidigare visad: 22 – 28 mars

Svenska kyrkans filmpris 2019

“Till drömmarnas land utspelar sig en sommar i samhället Holmsund utanför Umeå. Dit kommer Sabina från Rumänien för att söka jobb, något som inte visar sig enkelt och hon möts av fördomar och fientlighet. Men hon lär känna Elin som är uppvuxen i samhället och som själv står i en kaotisk familjesituation.

Medan världen runtomkring dem rasar samman finner de styrka och handlingskraft i varandra. Till drömmarnas land är Victor Lindgrens långfilmsdebut.

Det var denna gång lätt för juryn att enas, säger ordföranden Mikael Ringlander.

 Det är en film som starkt berör genom sin värme och inlevelse i personskildringen, och  genom att det är två personer som ömsesidigt hjälper och behöver varandra.

Svenska kyrkans filmpris 2019, juryns motivering
”Med stark närvaro, fingertoppskänsla och intensitet fångar denna debutfilm en rad av samtidens brännande frågor. Stad och landsbygd, vi och dom, utanförskap och längtan. Filmiskt hantverk smälter samman med oförglömliga porträtt av två unga kvinnor som möts bortom alla språkbarriärer. Allt i starka visuella bilder som skapar en angelägen spegling av Sverige i dag.”

Om regissören
Victor Lindgren, född 1984, är verksam som regissör, manusförfattare och klippare. Han är grundare av det Umeåbaserade produktionsbolaget Bautafilm. Innan långfilmsdebuten med Till drömmarnas land har han regisserat en rad prisvinnande kortfilmer, till exempel Kometen (2017) och Jag vill nå dig (2015).”

Recensioner

3/5
Filmrecension: Oväntad vänskap mellan svenskar och romer i ”Till drömmarnas land”

Två moderlösa tjejer, svenska Elin och romska Sabina, knyter fasta band i Victor Lindgrens ”Till drömmarnas land”. Vänskap, vilsenhet och vansinne står i fokus för en långfilmsdebut som vill famna mycket men saknar fördjupning.

”Fucking Holmsund!” ropar flickorna och ger fingret ut över fjärden där de sitter högt uppflugna på lastbryggan till en nedlagd fabrik.

Runt Sabina och Elin cirklar Victor Lindgrens långfilmsdebut, en utbyggd men knappast fördjupad version av hans kortfilm ”Den blomstertid nu kommer” (2016).

Det är lov och avstampen är avslutningen i kyrkan där Elin sjunger sommarpsalmen för en fulltalig församling. Sabina lyssnar insmugen i mörkret vid kyrkdörren. Hon är rumänsk rom som kommit till Holmsund för att tillsammans med sina bröder söka jobb.
Elin och Sabina blir ett för Holmsund udda vänpar.

Att alla inte finner sig till rätta i Holmsund markeras av en stundtals besvärande darrig handkamera, en inledande röst som talar om ett lurande vansinne och välskriven musik signerad Anders Lind, som vänder, varierar och tänjer i moll på psalmens välkänt hoppfulla tongångar.

Det är inte första gången romer får representera ett slags äventyrlig frihetlighet och överlevnadsförmåga i samtida svensk film, med Jonas Selberg Augustséns ”Sophelikoptern” (2016) som mest lyckade exempel.

Victor Lindgren vill famna mycket mer än vänskapen mellan Elin och Sabina. Han antyder miljöförstöringen i resterna efter det nedlagda sågverket och Obbolas närliggande sulfatfabrik. Han greppar romernas arbetsvillkor i bilverkstäder och pizzerior. Han kommenterar misstänksamhet och motvillig acceptans inte minst genom rektorns (Ingrid Nyströms) sommartal: ”Vi har det väl ändå bra!”

Främst ändå Sabina och Elin och deras vänskap, skuggad av bägges djupa saknad efter sina mödrar. Sabinas är kvar i Rumänien. Elin har lämnats ensam med en till vansinnets gräns förtvivlad pappa efter mammans självmord.

Något får sin förklaring. Annat förblir mystiskt upphöjt i till synes tillfälliga episoder, som när rektorn går på jakt efter björngropar i skogen eller med sina fötter nedsänkta i myrvattnet överraskas av Elin. Om denna rektor hade man velat veta mycket mera.
Men det är som om den ångestladdade tystnaden och det outtalade är Victor Lindgrens själva huvudpoäng, vare sig det gäller Elins pappa och hans oförlösta sorg eller Sabinas fiktiva samtal med mamma i Rumänien.

Om det verkligen räcker till en långfilm får vara upp till var och en.

Eva af Geijerstam, DN