VARDA AV AGNÈS

BILJETTER
Fredag 17 maj – Måndag 20 maj kl 19.00
Måndag 20 maj även kl 14.00
Onsdag 22 maj – Torsdag 23 maj kl 19.00

Om en av filmhistoriens största konstnärer – Agnès Varda

Med storartade visioner har Agnès Varda sedan 1954 återuppfunnit filmkonsten gång på gång. Från pionjär inom den franska nya vågen till att använda sin enorma erfarenhet till att skapa nydanande film, senast med fjolårets härliga resa i Faces Places.

Varda har varit och är än i dag en av filmhistoriens största konstnärer. Varda av Agnès är hennes egen historia om sin långa karriär. Genom arkivbilder och lekfulla dramatiserade rekonstruktioner får publiken följa hennes konstnärliga resa.

Regi: Agnès Varda
Med: Agnès Varda
Produktionsland: Frankrike
Originaltitel: Varda par Agnès – Causerie
Språk: Franska, engelska, textad på svenska
Produktionsår: 2019
Genre: Dokumentär
Åldersgräns: 11 år
Längd: 115 minuter

DN, Helena Lindblad:

“Den franska filmregissören Agnès Varda är död. DN:s filmredaktör minns filmvärldens egen supergumma; en evigt lekfull, fantasirik och engagerad förnyare. 

För bara några dagar sedan såg jag det som skulle bli Agnès Vardas sista film, dokumentären ”Varda av Agnès” där den 90-åriga supergumman lotsar publiken en allra sista gång genom sin färgstarka och fantastiskt egensinniga filmografi.

Tårarna trillade vid slutscenerna när hennes lugna, glada röst säger: ”Nu blir jag suddigare och suddigare… Nu lämnar jag er….” Filmen var så uppenbart ett filmiskt testamente baserat på hennes tre konstnärliga nyckelbegrepp: inspiration, skapande och delande. Nu har hon lämnat oss på riktigt, och det känns som någon mycket nära mig har gått ur tiden.

Agnès Varda var in i det sista ett stycke levande filmhistoria, en charmerande liten dam inlindad i brokiga, blommiga lager-på-lager-kläder och med sin karaktäristiska, tvåfärgade mössfrisyr som starkt varumärke.

Redan i mitten på 50-talet gjorde hon sin stilbildande debutfilm, relationsdramat ”La Pointe-Courte” som utspelar sig i ett fiskesamhälle och som blev ett feministiskt startskott för franska nya vågen. Hon hade en stillbildskamera, däremot ingen riktig koll på filmregi – men gav sig den på att lyckas.

Nästa långfilm, ”Cléo från 5 till 7” befäste att Varda kommit till filmvärlden för att stanna. Även den experimentella skilsmässofilmen ”Min lycka” (1965) gjorde intryck.

Franska nya vågens affischnamn som François Truffaut, Jean-Luc Godard, Alain Resnais och Claude Chabrol körde snabbt om henne och tog det mesta av strålkastarljuset.

Men medan alla generationskamrater i princip har tystnat sedan länge var Varda kvar  – mitt i steget, mitt i lusten att fortsätta skapa.
Hela hennes vindlande karriär är som ett ode till den trendbrytande frifräsighet och äventyrlighet som präglade sextiotalet.

Några av hennes bästa filmer gjorde hon dock långt senare, som ”Vagabond” (1985) med Sandrine Bonnaire i huvudrollen. Även där var Agnès Varda en pionjär när hon skildrade en ung, arg kvinna på luffen i tillvaron och som vägrade anpassa sig till samhällets normer.
Jag såg den gång på gång som ung filmstudent, kunde inte släppa den karga undergångsskildringen som utspelar sig på baksidan av det pittoreska, turistiga Sydfrankrike. Ser man den i dag ser man fortfarande högaktuella teman som klassklyftor, hemlöshet och psykisk ohälsa.

Hennes minst lyckade spelfilm var också hennes mest stjärnspäckade. ”De 101 nätterna”, som gjordes till filmens hundraårsjubileum 1995, blev ett riktigt magplask trots att Robert De Niro flög in med Concorde till inspelningen för att spela mot Catherine Deneuve och Marcello Mastroianni.

Vardas egentliga filmiska passion var nog ändå dokumentärfilmen. Som ung reste hon över världen: från Svarta Pantrarnas Los Angeles (”Black Panthers”) till det postrevolutionära Kuba (”Salut les cubains”). Hon deltog också till exempel i episodfilmen ”Långt från Vietnam” i kamp mot kriget.

Med tiden blev dock Agnès Varda alltmer benägen att smälta samman sin passion för verkligheten med en fantasifull lekfullhet som tog henne in i konstens värld.

I det självbiografiska videoverket ”The three lives of Agnès Varda”, som visades för några år sedan på en stor utställning på Bildmuseet i Umeå, talade hon om sina tre ”liv”. Hon började som stillbildsfotograf, levde länge i spelfilmens värld sida vid sida med maken Jacques Demy (”Paraplyerna i Cherbourg”) och ägnade sedan en stor del av sin ålderdom åt installationer där fotografier, rörlig bild och skulpturala verk samspelade.

Men under alla lager av lekar fortsatte Vardas hjärta att klappa för människor i utanförskap. Dokumentärer som ”Efterskörd” (2000) skildrade folk mitt i välfärdssamhället som levde på att plocka upp mat som andra lämnat efter sig, på marknader, på fälten och i containrar.

Det är typiskt att hennes sista stora film, ”Faces, places”, som Oscarsnominerades förra året, blev just en roadmovie på franska landsbygden där verklighet och fantasi flyter samman.
I filmen reser Varda tillsammans med den nästan sextio år yngre kollegan JR i hans specialutrustade skåpbil som är en ambulerande fotoautomat med möjlighet att printa ut stilfulla jättekopior som sedan kan klistras upp på väggar överallt.

Duon tar sig bland annat till ett nedlagt gruvarbetardistrikt, möter alternativa getbönder som vägrar bränna bort djurens horn och hänger med militanta hamnarbetare i söder. Ett ”La France profonde”, folkets Frankrike, som Varda och JR upplever bortom polariseringen och de politiska slagorden.

En liten melankolisk men mycket lycklig film som kanske allra, allra bäst sammanfattar Agnès Vardas  speciella position i film- och konstvärlden. Men som framför allt skildrar hennes unika förmåga att visa att konst, engagemang och en lekfull blick på världen kan vara allt annat än banal.

Agnès Varda 1928–2019
Fransk filmregissör, fotograf och konstnär.
Född: 1928 i Ixelles i Belgien.
Hon slog igenom under den ­franska nya vågen på 1960-talet som den enda kvinnliga filmregissören. Hon gjorde både spel- och dokumentärfilm. Hennes karriär som filmare inleddes med ”La pointe courte” (1954).
På senare år uppmärksammades hon för de personliga essäfilmerna ”Efterskörd” (2000), ”Agnès stränder” (2008) och dokumentären ”Faces, places” (2017).
Hon utsågs 2008 till hedersdoktor vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. 2017 fick hon en heders-Oscar.
Nästa fredag, den 5 april, är det svensk biopremiär för hennes sista film ”Varda av Agnès”.”