I TRYGGA HÄNDER

BILJETTER
Premiär! Fredag 9 augusti – Torsdag 15 augusti 19.00
Måndag 12 augusti även 14.00

* * * * * “Ömsint, lågmält och fullständigt lysande.” – Amelia
* * * * “En intelligent och varm film om oförlöst föräldrakärlek, väntan och hopp” – M Magasin

Ofrivilligt barnlösa Alice har kämpat i tio år för att bli mamma. När lille Theo föds finns det äntligen en chans för Alice att adoptera honom och bygga ett liv tillsammans.

Lilla bebisen Theos osäkra framtid ligger i socialtjänstens händer, då han lämnats till adoption vid födseln. Samtidigt har ofrivilligt barnlösa Alice kämpat i tio år för att bli mamma. Men då den biologiska modern har två månaders ångerrätt är det bokstavligen många händer med i spelet för att trygga lille Theos tillvaro innan han kan förenas med Alice och de kan börja sitt liv tillsammans.

Kritikerrosat franskt drama om två själar på jakt efter kärlek: en kvinna som vill bli mor och ett litet barn som vill ha en familj.

Med franska stjärnskådespelarna Sandrine Kiberlain (Kärlek och brott, Violette) och Gilles Lelouche (C’est la vie, Berätta inte för någon) i huvudrollerna.

Filmen har sedan premiären i Frankrike legat på topp bland kritikerna, med många femstjärniga recensioner. (4,25/5 i snitt hos både recensenter och publik) Dessutom nominerad till hela fyra priser vid Lumières-galan i Frankrike samt sju priser vid César.

Regi: Jeanne Herry
Produktionsland: Frankrike
Språk: Franska, textad på svenska
Produktionsår: 2019
Genre: Drama
Åldersgräns: 7 år
Längd: 109 minuter

* * * * * “Ömsint, lågmält och fullständigt lysande.”Amelia
* * * * “En intelligent och varm film om oförlöst föräldrakärlek, väntan och hopp” – M Magasin
* * * * * “Underbar och oerhört känslosam” – Cineuropa
* * * * * “Stark och gripande” – Paris Match
* * * * * “Ett fascinerande ämne som sällan visas på film” – Bande-a-Part
* * * * * “En känslobomb” – BIBA Magazine
* * * * * “Känslosam, rörande och mänsklig” – CNews
* * * * * “Årets bästa franska film” – Marianne
* * * * “Kan vara Gilles Lellouches bästa roll. Överväldigande, som livet.” – Femme Actuelle

“Filmrecension: ”I trygga händer” visar hela bilden av adoption

Två personer som skapta för varandra: ett spädbarn som lämnats bort till adoption och en ensamstående kvinna som kämpat i åtta år för att få adoptera. Det låter kanske outhärdligt romantiskt, men här finns också en politisk nerv, skriver Kerstin Gezelius.

Det är tur att filmen ”I trygga händer” inte utspelar sig i jultid. Det hade blivit outhärdligt romantiskt. Nu är det bara nästan outhärdligt. Som romantik ska vara. Om de älskande inte får varandra kommer de att dö och jag med. Så känns det. Ändå har de aldrig ens träffats. Vi följer dem båda och vet att de är skapta för varandra, men de känner inte ens till varandras existens. Det är briljant.

Det handlar om ett spädbarn som lämnas bort till adoption och en ensamstående kvinna som kämpat i åtta år för att få adoptera. Därav det frestande jultemat. Men ett kristet påslag hade tagit bort filmens politiska nerv. Om de två kommer att få varandra beror det inte på något mirakel utan på en väl fungerande statsapparat.
Det är nästan en ny, fransk genre det här. Mer eller mindre lågmälda kärleksförklaringar till myndigheter och de hjältinnor och hjältar som följer lagar och snåriga byråkratiska reglementen för att skapa bästa möjliga förutsättningar för utsatta människor. Det här är inte en lika genialisk film som ”Polisse” och den har inte den skickliga thrilleruppbyggnaden i ”Allt för min son”. Den kommer undan med lite slarvig dramaturgi och klippning tack vare att ett spädbarn i gullig mössa håller oss i andlös spänning.

Men i likhet med de filmerna går den emot mönstret. I en scen får ett rasande par avslag på sin adoptionsansökan. Klichéen som vi har levt med åtminstone sedan Milos Formans ”Gökboet”, är att ställa sig på deras sida mot en människofientlig, rigid myndighet. Men även filmer med starkt socialt patos, som Ken Loachs ”Ladybird, Ladybird”, ställer sig gärna på klientens sida mot myndigheten. Det är mer tacksamt.

Här ser vi i stället hela bilden. Tack vare nejet flyttas en annan person, vår tålmodiga hjältinna, en god medborgare i en god statsapparat ett steg uppåt i kön trots att hon är ensamstående.
Det kanske låter outhärdligt, men filmen är fransk, inte svensk. Även de mest professionella är levande och ofullkomliga, gillar sex och kan misslyckas på det privata planet, där de säger horribla saker och åtrår fel personer. Grälet mellan den biologiska mammans socialsekreterare (filmen är ett juvelskrin av skådespelarprestationer men Clotilde Mollet tar ändå priset) och barnavårdsspecialisterna som hetsar henne att bryta sekretessen för att rädda barnets liv är långtifrån svensk arbetsplatskodex.
Men omsorgen ger ändå filmens atmosfär, ett tyst tassande kring det lilla spädbarnet. Ingen hoppar över att sätta på sig fotskydden eller desinficera händerna. Man talar milt myndighetsspråk till och med med barnet självt. ”Goddag, Theo. Jag heter Karine. Jag är barnavårdskonsulent. Som du vet kan din mamma inte ta hand om dig nu. Hon bad oss ta hand om dig. Det är det vi är här för. Vi är här för dig. Vi tar dig som du är.”

I stället för svällande musik eller gråtmilda ansikten hör vi hur barnets hjärtfrekvens – omvandlat till mekaniska signaler – stiger av det direkta, tydliga och lugna tilltalet. Det räcker för att man ska knäcka ihop. ”
Kerstin Gezelius, DN (Betyg 4/5)