UNGE AHMED

BILJETTER
Premiär! Fredag 18 oktober –
Torsdag 24 oktober 19.00
Måndag 21 oktober även 14.00

“De belgiska Bröderna Dardenne vann regipriset på festivalen i Cannes för detta korta och hyperaktuella socialrealistiska drama om en ung radikaliserad muslim och hans plan att mörda sin lärare.” “Själen lyfter en aning från den festivaltunga gumpen, i ren glädje över att det fortfarande finns kulturskapare som i sitt värv varken sneglar ängsligt på plånbok eller plakat.”

Belgien, nutid. Ahmed är en ung, radikaliserad student som planerar att avrätta sin lärare i religionens namn. Frågan är om kärleken till livet kan vinna över hans motiv att döda?

Med ett socialt patos i ena handen och ett effektivt foto i den andra har Jean-Pierre och Luc Dardenne skildrat vår tids stora frågor med både nerv och skärpa.

Regi: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne
Med: Idir Ben Addi, Myriem Akheddiou, Claire Bodson, Othmane Mournen, Victoria Bluck
Land: Frankrike
Språk: Franska, textad på svenska
Originaltitel: Le jeune Ahmed
Produktionsår: 2019
Genre: Drama
Åldersgräns: –
Längd: 90 minuter

“När vi avslutade det här manuset insåg vi att vi, på sätt och vis, hade skrivit historien om de fruktlösa försök som gjorts av olika personer att avråda den unge fanatikern Ahmed, vår huvudroll, från att utföra sin mordiska plan. Vem det än må vara av de här personerna, läraren Inès, mamman, brodern, systern, socialarbetaren, domaren, psykologen, advokaten, ägarna till gården där han placeras eller deras dotter Louise, så har inte en enda av dem lyckas nå fram till den hårda, mystiska kärnan i den här pojken som är beredd att döda sin lärare i sin religiösa övertygelses namn.

När vi började skriva kunde vi inte föreställa oss att vi skulle skapa en så outgrundlig figur, kapabel att undkomma oss så till den grad att han lämnade oss helt utan möjlighet att göra en dramatisk konstruktion där vi kunde fånga upp honom och ta honom bort från den här mordiska galenskapen. Till och med Youssouf, den karismatiske imamen på den fundamentalistiska moskén, som utnyttjar energin i sina elevers ideal och får dem att fokusera på renhet och hatet mot orenhet. Till och med han, mästaren, överraskas av Ahmeds bestämdhet. Men kunde det vara annorlunda? Kan det gå på något annat sätt när fanatikern är så ung, nästan ett barn, och när dessutom hans mentor uppmuntrar honom att hedra sin martyriserade kusin, en död man?

Hur hindrar man den här pojkens väg mot mord, avskuren som han är från vänlighet från sina lärare, från sin mors kärlek, från vänskap och romantiska lekar med den unga Louise? Hur kan
 han stoppas i ögonblicket när han kunde öppna upp för livet och omvändas till den orenhet som han fram tills dess har föraktat så djupt? Hur gör man det utan att ta till naiv optimism eller ett osannolikt lyckligt slut. Vilken scen, vilken tagning, kunde tillåta oss att filma den förvandlingen och störa fokus hos publiken som har tagit del av Ahmeds natt, som har kommit så nära till vad det är som han är besatt av, och till det som han slutligen ska bli förlöst ifrån?”

– Jean-Pierre and Luc Dardenne

Filmrecension: Terror och humanism i Unge Ahmed

De belgiska Bröderna Dardenne vann regipriset på festivalen i Cannes för detta korta och hyperaktuella socialrealistiska drama om en ung radikaliserad muslim och hans plan att mörda sin lärare.
Bröderna Dardenne är ohotade rekordhållare i grenen humanistiska dramer djupt rotade i samtiden. Faktiskt så pass att nyheten om en kommande film från det hållet inte längre ger någon vidare ståpäls att tala om. Man har blivit lite blasé…

Men när jag väl sitter där i salongen, och exponeras för ytterligare ett begåvat stycke nutid, är det som att själen lyfter en aning från den festivaltunga gumpen, i ren glädje över att det fortfarande finns kulturskapare som i sitt värv varken sneglar ängsligt på plånbok eller plakat.

Unge Ahmed är en kort (84 minuter) och rak berättelse som samtidigt är komplex och utrustad med ett hyperaktuellt tema. Det handlar om titelns Ahmed, en ung belgisk kille med babyansikte och arabiska rötter, som till sin famlijs förvåning har radikaliserats. I kulisserna står en hatmånglande imam som sakta men säkert får pojken att ta avstånd från sin omgivning och i synnerhet då läraren Inès som försöker få Ahmed att ta reson. Imamen får pojken att tro att Inès är ett hot och han börjar planera ett eget litet terrordåd.
Dardennes film påminner om att det är i ungdomen som människan är mest konformistisk, som mest påverkbar. I det förvirrade tillstånd som kallas tonåren erbjuder den hårdnackade religionen en miljö med färdiga regler, där man slipper tänka själv och utpekandet av gemensamma fiender ger en känsla av enighet och tillhörighet. Det på en rent allmän nivå, men just när det gäller Ahmed är det svårare att veta vad som pågår bakom hanspokeransikte. Det är bara i de små ögonblicken som man skymtar den osäkre pojken, fint framspelad av Idir Ben Addi.

På samma återhållna sätt vägrar filmskaparna styra våra känslor med hjälp av pockande filmmusik eller suggestiva klipp. Realismen är som vanligt total, vilket gör filmen oförutsägbar, som verkligheten själv. Varje ögonblick blir på så sätt unikt.
Där andra hade följt filmmediets slitna konventioner och låtit Ahmed börja älska livet igen, genom den goda lärarinnan eller den unga tjejen som han träffar på en bondgård, vill Dardennes inte göra det lätt för sig, eller oss. De presenterar och nyanserar en konflikt, men erbjuder inga självklara svar.  

Här berättar de egentligen inte om hur en person radikaliseras, det har redan skett när vi kliver in i Ahmeds liv, utan prövar istället olika sätt att rädda honom ur fundamentalismens fängelse. Även här behåller de sin stringens, är trogna sitt uttryck. De erbjuder många utgångar men Ahmed sitter som fastgjuten.
Det öppna slutet fick en del att snörpa på munnen i Cannes, även undertecknad, men det har vunnit med tiden. Känns faktiskt helt nödvändigt. Tvingar oss att dikta upp resten själva. 
Se det som ett tillfälle till intellektuell egentid för dig och din hjärna.

SVT, Fredrik Sahlin