IDOMENI

“Värme och kärlek mot all odds i Idomeni”

En film i elva kapitel som skildrar en vardagskamp i en tid av tung väntan och är ett porträtt av människor – barn och vuxna – som tvingas finna sig i en verklighet som kommer att prägla dem för livet.

Premiär! – Biljetter
Fredag 25 september 19.00 – Torsdag 1 oktober 19.00
Måndag 28 september även 14.00

Nadia och Nawaf har flytt ett folkmord tillsammans med sina barn. Yasir oroar sig för sin fru som sedan ett och ett halvt år tillbaka är fången hos IS, som tidigare dödat deras minsta son. De två familjerna är fast i den lilla grekiska byn Idomeni som blivit ett tillfälligt flyktingläger i Grekland vid gränsen mot Nordmakedonien.

Idomeni skildrar en vardagskamp i en tid av tung väntan och är ett porträtt av människor – barn och vuxna – som tvingas finna sig i en verklighet som kommer att prägla dem för livet.

Regi: David Aronowitsch
Land: Sverige (Grekland)
Språk: Kurdiska, Svensk text.
Originaltitel: Idomeni
Produktionsår: 2020
Genre: Dokumentär
Åldersgräns:
Längd: 90 minuter

Värme och kärlek mot all odds i Idomeni

Recension: Idomeni är den svenske dokumentärfilmaren David Arononwitsch andra film som har flyktingar och migration som tema. Idomeni utspelar sig i flyktinglägret med samma namn i Grekland.

Familjen samlas runt lägerelden. Det skulle kunna vara en utflykt en sensommarkväll om inte omgivningen var en annan. Staket och taggtråd. Mamma Nadia och pappa Nawal är yazidier som flytt IS terror och det folkmord som skedde på yazidierna. De lever bland tiotusen andra flyktingar i tält och mestadels utomhus, vi följer dem i deras vardagliga sysslor så gått de kan utföras: hygien, matlagning och…väntan.

Yasir är en annan yazidisk flykting. Han och hans son väntar på besked om var hustrun och mamman som fördes bort av IS kan tänkas vara – om hon nu är i livet, deras minste son på ett och ett halvt år mördades av IS-terroristerna.

David Aronowitsch och fotografen Pia Lehto följer dessa två familjer, varsamt med kameran; ibland i ansiktet ibland bakifrån, närbilder och distans, men hela tiden med samma värme. Jag vet, tanken infinner sig: orkar jag se detta? Allt detta lidande?

Det svåraste är paradoxalt nog det som inte finns i bild. IS sadistiska, och urskillningslösa mördande som båda familjerna utsatts för. I lägret, visst är det hopplöshet även där men också kärlek, vardag och mänsklighet.

Idomeni är en film att se inte minst för att påminnas om att det är människor som sitter där och väntar, den har inte en klassisk berättande dramaturgi utan är mer som nedslag bland några utsatta familjer under tre år, men det finns ett slut, och jag kan trösta med att det ger lite ljus vid horisonten.