EMA

“En känslomässig cocktail med sällsam rytmkänsla – Chilenska ”Ema” är en otämjd och hänsynslös filmupplevelse, en urkraft förklädd till dansmusikal. Helst ska den upplevas på bio, viktigast är att man utsätter sig överhuvudtaget.”

Reginapremiär!  9 augusti 19.00  Biljetter
17 augusti 14.00  Biljetter
20 augusti 19.00  Biljetter
22 augusti 19.00  Biljetter

Ema (Mariana Di Girolamo) är en dansare som med sin armé av kvinnliga bundsförvanter rör sig som koreograferat på Valparaísos gator. Bakom hennes coola yta finns ett trauma. Den misslyckade adoptionen av en problemtyngd och stökig pojke, som hon och pojkvännen Gastón (Gael García Bernal) “lämnat tillbaka” till barnhemmet.

Pablo Larraíns (No, Jackie, Neruda) pulserande dansmusikaliska drama Ema är en berusande blandning av smärta och eufori som aldrig tidigare smakats.

Regi: Pablo Larraín
Med: Mariana Di Girolamo, Gael García Bernal)
Land: Chile
Språk: Spanska. Svensk text
Originaltitel: Ema
Produktionsår: 2020
Genre: Drama
Åldersgräns: 11 år
Längd: 107 minuter

“En känslomässig cocktail med sällsam rytmkänsla

Chilenska ”Ema” är en otämjd och hänsynslös filmupplevelse, en urkraft förklädd till dansmusikal. Helst ska den upplevas på bio, viktigast är att man utsätter sig överhuvudtaget.

Hur många äktenskap överlever ett reklamerat barn? Dansaren Ema (Mariana Di Girolamo) och koreografen Gastón (Gael Garcia Bernal) har ”lämnat tillbaka” sin sexårige adoptivson efter att pojken begick ett busstreck med fruktansvärda konsekvenser. Fast så enkelt var det nog inte riktigt.

Förbittrade och djupt sargade beskyller det äkta paret varandra för den tragiska utgången, och i rakbladsvassa ordväxlingar skymtar en ännu värre sanning. Kanske var pojken djupt störd? Kanske var de helt enkelt inte lämpliga som föräldrar? Den senare uppfattningen verkar i alla fall de sociala myndigheterna hålla fast vid.

”Det är ditt fel att alla tittar på oss som om vi hade kvävt en hund”, konstaterar Ema med iskyla.

”Jag ska se till att du aldrig glömmer bort att din son bönföll dig om att inte överge honom”, hugger Gaston tillbaka. Det här äktenskapet överlever inte.

Skamhantering kan ta sig alla möjliga destruktiva uttryck. Att försöka dansa bort sina skuldkänslor får väl rent allmänt ses som ett bättre alternativ än att till exempel supa skallen i bitar. Och Ema dansar, i insprängda sekvenser som andas, flåsar, rå sensualism och avgrundsdjup ångest. Men hon hittar fler utlopp för sitt inre kaos. Flankerad av sina lojala väninnor ger sig Ema ut på Santiagos gator beväpnad med en ohämmad erövringslust och en eldkastare (!). Kanske finns där också planer på förlösning.

”Ema” är ingen thriller. Pressmaterialet för filmen talar om ett ”dansmusikaliskt drama”, en benämning som är ett korrekt men samtidigt otillräckligt svar på en sällsynt otacksam utmaning. För här rör det sig om en film som undflyr genrebenämningar alldeles okrystat. Egensinnig, bombastisk, stundtals pubertal, nästan konstant erotisk, energisk i ordets mest ursprungliga bemärkelse. En unik filmupplevelse med ett foto som blöder och skådespelare som måste ha litat på sin regissör (flerfaldigt Oscarsnominerade Pablo Larraín Matte) in i döden.

Jag tjuvläser på nätet att många av dialogscenerna också har laborerats fram på organisk väg. Det kan gå åt vilket håll som helst, ungefär som i ett improviserat dansnummer. Nio gånger av tio hittar ”Ema” rätt med sitt brutala och bedövande vackra uttryck.

Då har vi inte ens talat om själva intrigens chockverkan. Ju mindre sagt om den desto bättre. Se filmen och ge dig hän på dansgolvet – som ett taktkänsligt reggaetonproffs eller en karatefull mellanchef på löningsdagen. Det är inte säkert att du kommer att njuta, men den som har tråkigt behöver en klinisk diagnos.”

Jake Bolin, Moviezine